Armbågar

Jag tror han där uppe vill jävlas med mig.

"Titta riktigt noga Stefan, titta för fan, ser du hur perfekt hon är? Ser du hennes ögon? Se in i dom. Ser du? Ser du mitt livsverk? Ser du hennes läppar? Kan du se hennes smilegropar? Ser du? Hör du hennes röst, dom renaste av toner? Har du en aning om hur lång tid det tog för mig att skapa henne? 4,6 miljarder år. 4,6 MILJARDER ÅR. Sen den dagen jag skapade denna planet så började jag med mitt livsverk och nu är hon klar. Ser du? vist fan är hon perfekt! Hon är perfekt. Men hon är inte till dig"

Vilken jävla knock-out

Det är som att försöka slicka sig på armbågen, den sitter där den sitter, så nära som den bara kan komma, men hur fan du än gör så når du inte. Du kommer aldrig att nå. Inte jag heller. Jag kommer aldrig nå min armbåge.


Shit också. Faaan jag hatar min armbåge, de går ju inte att slicka på den. Jag bryter fan snart av mig armen, bara så kan jag slicka en gång. Bara en.

"Armbågar är som armbågar, va fan ska med dom till?"

Att vara eller att icke vara

Att finnas eller ej, att vara eller att icke vara, levande eller död.
Att varken vara hatad eller älskad, vän eller ovän.
Att vara den som alltid ger men aldrig får.
Att vara ensam är ens vardag och ens vän.
Att ha ensamheten som trygghet.
Att ha sig själv som sin bästa vän och ovän.
Att vara ensam och förstå varför.
Att ha vant sig vid det och gett upp.
Att inse att man är det femte hjulet.
Att vara ensam är skönt när man önskar vara det, men inte när man är tvungen att vara det.

Det näst värsta som finns är känslan av att ingen behöver en.
Det värsta..... är när det är sant.