Nu sitter jag här tömd på alla känslor. Tiden valde sin väg och jag hängde inte med. De är kanske så de går när en orkan möter en stilla ström. Tomma ord gjorde mig blind för verkligheten och jag såg bara utopin som sväva högre än högst. Du såra, du svek, du ljög och jag blev vek. Du gjorde mig så fruktansvärt illa att jag tappade tron på kärlek helt, jag saknar ord för hur ont de gjorde. Den smärtan du gav mig ska inte behöva existera i denna värld. Jag var allt i världen för dig och inget alls. Jag såg de men de var som i en film. De var inte på riktigt. Jag var rädd att ta steget från det första och ut i nästa. En gång älskade jag dig som dom gör i böckerna, du var mitt syre min puls mitt liv, du var min trygghet, du var min tid och min tanke. Nu är allt borta och mina känslor slängde du bort i steget när du sprang, bort bort bort. Vi var inte menade, tiden var inte rätt men de var mitt. Jag var vi. Nu är jag, jag. Och jag vet inte vem jag är! Vad ska jag göra, hur ska jag känna, vad ska jag känna, vad ska du göra, vem blir jag, vem blir du, vad blir vi? Jag saknar dig men jag vill inte se dig igen för än du gör dig av med all ilska och sorg du bär inom dig. Du måste öppna ögonen och älska dig själv innan du kan älska någon annan.
Snälla ta tag i ditt liv. Du lever bara EN gång, kanske två men varför chansa?
Till min lilla nyponros!
PS: Jag älskar fortfarande den du kan vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar