Bättre än inget

Du vet hur det känns när du försöker och försöker och försöker men ju mer du försöker desto längre bort kommer du från det du vill ha. Det är som att det ligger i en sjö alldeles vid strandkanten och det är så nära att du nästan når det, men varenda gång du försöker så plaskar du i vattnet precis framför och det flyter längre bort. Du plaskar ännu mer och sträcker dig men det flyter bara längre bort. Du sträcker dig till det yttersta och till slut så rammlar du i och sjöljer i väg det långt långt bort.

Du vet inte vad du ska göra. Du försöker och du misslyckats, du försöker igen men misslyckats igen och så fortsätter det. Försök efter försök, misslyckande efter misslyckande. Det går till och med till grad att du vänjer dig vid att misslyckats.
Du letar efter nåt som du känner att du lyckats med men hur du än täcker och vrider på saker så kan du inte komma på en enda sak som du känner att du lyckats med.

Sen, efter ett antal misslyckande. Efter att du plaskat bort för många saker så inser du. Du inser att det inte är nån idé att plaska efter nåt som du inte når. Så du lär dig att du får nöjja dig med att bara stå där och titta. Ungefär som om du har en tårta framför näsan, den är så nära att du kan känna doften av hur den skulle smaka. Men du får nöjja dig med att lukta på den och känna doften av den för du vet att känna doften av en tårta är bättre än att drömma om den.

Vissa saker kan man inte få. För om man plaskar och försöker för mycket så flyter det bort. Det är vissa saker som är för värdefulla för att du skall kunna klara dig helt utan det. Om du har en sån sak så måste du inse att det är bättre att känna doften av den än inte alls.

Intelligens (Intellego)

Människan är den mest intelligenta varelsen på jorden.
Vi kan resa till rymden.
Vi kan räkna ut att jorden har funnits i cs:6,5 miljarder år och att det regnade i 40,000 år när vattnet skapades.
Vi är så intelligenta att vi kan komunisera via radiovågor tvärs över jorden.
Vi har datorer, bilar, flygplan och båtar lika stora som en liten stad.
Vi vet att solen kommer att slockna och att det tar 100,000 år att färdas tvärs över vintergatan i ljusets hastighet.
Vi är så intelligenta att vi har räknat ut E=mc² och att 1+1=2.
Vi VET att vi är intelligenta, vi har ett medvetande.
Vi kan bygga hus som sträcker sig över molnen, och gruvor som är bottenlösa.
Vi är så intelligenta att vi totalt sopar mattan med alla andra djur.

Vi är så jävla intelligenta att vi dödar varandra för mark, pengar, makt och för att vi har olika åsikter och religioner.
Vi har fått för oss att olja är mer värt än oss själva.
Vi är så äckligt intelligenta att det finns rasism. Rasism som är ett ord som beskriver indelningen av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser tillskrivs moralisk rätt att härska över andra.
Vi är så fruktansvärt intelligenta att vi har haft slaveri där vi har haft människor som ägodelar.
Vi har lynchat, mördat och diskriminerat människor för att vi har haft olika färger på huden.
Vi anser att en människa som har mindre pengar än en annan är mindre värd som människa.
Vi nervärderar handikappade och missbildade, vi hatar och mobbar.
Vi förgiftar jorden till den grad att vi utplånar oss själva, så jävla intelligenta är vi.
Vi har dödat, utrotat och fått för oss att vi kan äga djur, djur som har lika stor rätt till sitt liv som du.
Himmlen och haven, träden och slätterna, bergen och sjöarna kommer aldrig vara sig lika igen så länge vi finns här.
Det finns inte ett enda bevis för att människan har gjort nån som helst nytta här på jorden sedan tidernas begynnelse.
Vi är så intelligenta att vår intelligens inte är en fördel längre utan en nackdel. Det finns inte en enda djurart som gör de saker som vi gör mot varandra.
Vi kallas männsikor för att vi inte är värda att kallas apor.

Vad är intelligens egentligen?
Är det fiberoptik, hd-tv och jetflyplan eller är det sunt förnuft, ödmjukhet, kärlek och omtänksamhet?

Är vi intelligenta?
Vi är inte intelligenta. Det är inte intelligens, det är girighet och egoism.

Våran intelligens är lagd på is för tillfället.

Vi skulle kunna göra så otroligt mycket bra för allt och alla med den gåva vi har fått, men vi slösar bara bort den och den har nu blivit en last för oss själva och alla andra.

Intelligens... skitsnack.

En tunn tråd

Ni vet när man har en sån där konstig känsla i magen. Man vet inte om den är bra eller dålig, om det är skönt eller om det gör ont. Det är ungefär som om den ballanserar på en tunn tråd högt högt uppe i himlen. Det är inte en tråd som är spänd och stabil som på cirkus utan en tråd som är mer som slö tvättlina. Man bara väntar och hoppas att den ska ramla av på nån av sidorna så att man får veta. Den liksom retar en och hånar.

Man funderar och grubblar, känner efter och försöker klura ut vad det är som får en att i ena stunden hoppa högt av lycka och sedan falla tungt som om man vägde 1000 tunga kilon. Man tänker på känslan hela tiden den liksom etsar sig fast i huden på en och slingrar sig omkring i köttet och äter sig igenom varje liten cell av ens kropp tills man till slut inser vad det är för känsla.

Känslan skall inte ramla av på nån sida av tråden, den skall inte vara på nån av sidorna. Den SKA ballansera på tråden, det är de som är själva känslan. Känslan är stark men ändå skör. Tråden går aldrig av, det är ballansen som det hänger på. Känslan av att inte ha kontrollen, att varken veta ut eller in. Man kan inte ta den känslan för givet. Helt plötsligt så står man där och ballanserar och man måste försöka stå kvar så länge som möjligt. Man måste stå där och ballansera tills nån annan ställer sig på tråden brevid och ballanserar. Det är då som man kan stötta varandra så att ingen faller av.
Men om man får stå själv tillräkligt länge så kommer man att ramla av.
Tyvärr så händer det för ofta.

Den känslan vill man aldrig vara med om flera gånger. Den känslan får en att falla långt långt ner på jorden igen, och då är de inte några futtiga 1000 kilo som faller mot marken, man är mer som ett pistol skott som susar genom luften och sedan borrar sig genom marken.
Den känslan, den fösvinner inte på ett bra tag.



Vad är det då för känsla?!
Det vet man redan.
Man har vetat det hela tiden, problemet är bara det att man inte vågar erkänna det för sig själv.

Jag tror ni förstår vad jag menar.