Du vet hur det känns när du försöker och försöker och försöker men ju mer du försöker desto längre bort kommer du från det du vill ha. Det är som att det ligger i en sjö alldeles vid strandkanten och det är så nära att du nästan når det, men varenda gång du försöker så plaskar du i vattnet precis framför och det flyter längre bort. Du plaskar ännu mer och sträcker dig men det flyter bara längre bort. Du sträcker dig till det yttersta och till slut så rammlar du i och sjöljer i väg det långt långt bort.
Du vet inte vad du ska göra. Du försöker och du misslyckats, du försöker igen men misslyckats igen och så fortsätter det. Försök efter försök, misslyckande efter misslyckande. Det går till och med till grad att du vänjer dig vid att misslyckats.
Du letar efter nåt som du känner att du lyckats med men hur du än täcker och vrider på saker så kan du inte komma på en enda sak som du känner att du lyckats med.
Sen, efter ett antal misslyckande. Efter att du plaskat bort för många saker så inser du. Du inser att det inte är nån idé att plaska efter nåt som du inte når. Så du lär dig att du får nöjja dig med att bara stå där och titta. Ungefär som om du har en tårta framför näsan, den är så nära att du kan känna doften av hur den skulle smaka. Men du får nöjja dig med att lukta på den och känna doften av den för du vet att känna doften av en tårta är bättre än att drömma om den.
Vissa saker kan man inte få. För om man plaskar och försöker för mycket så flyter det bort. Det är vissa saker som är för värdefulla för att du skall kunna klara dig helt utan det. Om du har en sån sak så måste du inse att det är bättre att känna doften av den än inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar