En tunn tråd

Ni vet när man har en sån där konstig känsla i magen. Man vet inte om den är bra eller dålig, om det är skönt eller om det gör ont. Det är ungefär som om den ballanserar på en tunn tråd högt högt uppe i himlen. Det är inte en tråd som är spänd och stabil som på cirkus utan en tråd som är mer som slö tvättlina. Man bara väntar och hoppas att den ska ramla av på nån av sidorna så att man får veta. Den liksom retar en och hånar.

Man funderar och grubblar, känner efter och försöker klura ut vad det är som får en att i ena stunden hoppa högt av lycka och sedan falla tungt som om man vägde 1000 tunga kilon. Man tänker på känslan hela tiden den liksom etsar sig fast i huden på en och slingrar sig omkring i köttet och äter sig igenom varje liten cell av ens kropp tills man till slut inser vad det är för känsla.

Känslan skall inte ramla av på nån sida av tråden, den skall inte vara på nån av sidorna. Den SKA ballansera på tråden, det är de som är själva känslan. Känslan är stark men ändå skör. Tråden går aldrig av, det är ballansen som det hänger på. Känslan av att inte ha kontrollen, att varken veta ut eller in. Man kan inte ta den känslan för givet. Helt plötsligt så står man där och ballanserar och man måste försöka stå kvar så länge som möjligt. Man måste stå där och ballansera tills nån annan ställer sig på tråden brevid och ballanserar. Det är då som man kan stötta varandra så att ingen faller av.
Men om man får stå själv tillräkligt länge så kommer man att ramla av.
Tyvärr så händer det för ofta.

Den känslan vill man aldrig vara med om flera gånger. Den känslan får en att falla långt långt ner på jorden igen, och då är de inte några futtiga 1000 kilo som faller mot marken, man är mer som ett pistol skott som susar genom luften och sedan borrar sig genom marken.
Den känslan, den fösvinner inte på ett bra tag.



Vad är det då för känsla?!
Det vet man redan.
Man har vetat det hela tiden, problemet är bara det att man inte vågar erkänna det för sig själv.

Jag tror ni förstår vad jag menar.